Denna artikel är en översättning av artikeln ”The Destructive Media”, som i sin tur är en transkription från en radiosändning gjord 1996 av American Dissident Voices, med William Luther Pierce.
_
Vi har flera gånger i det här nyhetsbrevet behandlat judarnas kontroll över nyhetsmedian och underhållningsindustrin, och den enorma skada denna kontroll gör mot Amerika och vårt folk. Vi skriver så mycket om detta, därför att det finns inget annat i vår värld som är viktigare, inget annat som lika angeläget kräver vår uppmärksamhet. Den skada som görs är ganska uppenbar, ändå går detta de flesta människor helt förbi.
Jag hade besök av en tidningsreporter på mitt kontor för några veckor sedan, och han frågade mig varför vi motsätter oss judarnas kontroll över massmedia. “Styr de inte på samma sätt som vem som helst skulle göra?” Jag svarade, “Nej, deras kontroll följer deras judiska agenda, en agenda som inte är bra för oss.” Han frågade då efter mer specifika exempel: ”Vad är det då som är så skadligt med judarnas kontroll över media?”
Nu tror jag inte att reportern egentligen ville ha ett svar på den frågan, då detta var en man som mycket väl visste vilken hand som föder honom. Han kunde inte riskera att tänka negativa tankar om de människor, i vars händer hans karriär vilar, men jag svarade honom ändå.
Jag gav honom några specifika, konkreta exempel på det sätt judarnas kontroll över medier och underhållningsindustrin skadar vårt folk. Du vill säkert höra några av dessa exempel, så jag ska därför dela med mig av dem här.
Det första exemplet jag gav involverade Amerikas största mediekoncern: Walt Disney Company. Jag påminde reportern att Walt Disney (som var icke-jude, alltså en av oss) hade varit pionjär inom filmindustrin. Han byggde upp den genom att ge oss filmer som Snövit, Fantasia och Askungen. Dessa var inte bara sunda, hälsosamma filmer, det var också filmer som slog an en sträng djupt i vårt inre, därför att Disney delade våra rötter.
Medan Walt Disney vann europeiska folks hjärtan världen över, togs resten av Hollywood över av judar. Mot slutet av 1920-talet var det uppenbart att det inte bara fanns pengar att tjäna inom filmen, den hade också potential att bli ett inflytelserikt medium, och därför började judarna ta över.
När Disney dog, var han den enda större icke-judiska filmskaparen som fanns kvar i Hollywood. Efter hans död övertogs företaget av judar, och idag styrs det av Michael Eisner som omedelbart började skapa propagandafilmer, ämnade att uppmuntra till degeneration hos tittarna.
Som exempel på en av Eisners filmer gav jag en film som lanserades för några år sedan, och som fått alla möjliga hyllningar och utmärkelser från judiska recensenter i New York Times och andra judiska dagstidningar: The Crying Game, vilken gjordes av Miramax, som är en division inom Disney, styrd av bröderna Weinstein. The Crying game handlar om homosexualitet, transvestism och mellanrasligt sex. Filmens budskap var att dessa saker var helt rätt, att homosexuella och transvestiter är människor precis som vi, att vi borde älska dem, och att det är helt rätt för oss att anamma deras livsstil.
Rasliga och sexuella roller gjordes medvetet svårtydda i filmen: en brittisk soldat som råkade vara svart eller en irländares mulattflickvän, vilken råkade vara en man i klänning. Jag tvivlar på att jag någonsin sett en film med ett sjukare, mer destruktivt budskap. Och den här filmen framhölls av judiska media som underbart ”känslig”, som underbart konstnärlig. The Crying Game var heller inget misslyckande eller undantag från regeln. Mr Eisner har producerat många andra filmer med ett liknande, destruktivt budskap.
Jag gav också exempel på det destruktiva sätt som judarna använder kontrollen över media. Kommer ni ihåg den enorma uppståndelsen i media för några månader sedan, när två vita soldater på Fort Bragg i North Carolina söp sig fulla och sköt en brottsdömd svart knarklangare och hans kvinnliga kompanion? Det var på TV-nyheterna och i de stora dagstidningarna dag efter dag. ”Rasism i armén” skrek löpsedlarna. Nyhetsankare vred sina händer och våndades över ”vit överhöghet” på Fort Bragg. ”Vad kan vi göra mot vit överhöghet i militären?”, stönade de. Och politikerna, vilka definitivt vet vilken hand som föder dem, blev givetvis tvungna att skrida till verket. Vita huset uttalade sig. Försvarsministern tillkännagav att en undersökning skulle göras, för att hitta vita rasister i armén och kasta ut dem man hittade.
Vi fick se tårdrypande TV-intervjuer med den mördade svarte knarklangarens närstående. Vi hör fortfarande om dödandet av denne knarklangare, då judiska grupper fortsätter använda fallet som exempel i sina mediakampanjer för ny lagstiftning mot vad de kallar ”hatbrott” och ”hatretorik”. För bara två veckor sedan publicerades ytterligare en artikel om fallet, benämnd ”Extremism i leden”, i Newsweek Magazine, som ägs av judiska Washington Post. Alla har hört om de här skjutningarna på Fort Bragg.
Nu ska jag berätta om en skjutning ni inte har hört talas om, såvida ni inte bor i omedelbar närhet av Camp Pendleton, den stora marinbasen i södra Kalifornien. Förra månaden, 5 mars 1996, gömde en stationerad 28-årig sergeant en .45-kalibrig pistol under sin jacka, gick in på kontoret där ställföreträdande befälet på hans enhet, överstelöjtnant Daniel Kidd satt, och sköt Kidd två gånger i ryggen, varvid denne dog. Sedan riktade han pistolen mot sin chef, överstelöjtnant Thomas Heffner, och sköt honom i bröstet, varvid denne sårades svårt.
Både Daniel Kidd och Thomas Heffner var vita. Mördaren, sergeant Jessie Quintanilla, är en mörkhyad stillahavsöbo från Guam. När Quintanilla efter att ha fullbordat sitt verk, sprang ut från kontoret, utropade han att han gjorde det ”för den bruna sidan” och att dödandet av vita skulle fortsätta tills alla icke-vita släppts från fängelserna.
Häpnadsväckande nog förmådde inte ens San Diegos dagstidningar, vilka inte kunde undvika att åtminstone rapportera rena fakta om skjutningarna, föreslå ras som motiv, eller att mordet på Daniel Kidd skulle vara ett hatbrott. De ignorerade den rasliga faktorn. Så långt jag vet, har landsomfattande medier skrupulöst undvikit att rapportera om fallet. Det har inte kommit några uttalanden från Vita huset, inga rop efter undersökningar av brun rasism i marinkåren, inga rubriker om extremism någonstans, inga rop från judiska organisationer efter nya lagar för att stävja ”hat” inom militären.
Vad är nu skillnaden mellan skjutningarna på Fort Bragg och skjutningarna på Camp Pendleton, vilken kunde ha rättfärdigat den iögonfallande skillnaden i hur de behandlats i nyhetsmedia? Var det att skjutningarna på Fort Bragg var ett allvarligare brott än skjutningarna på Camp Pendleton? Hade mordet på en brottsdömd svart knarklangare, av två fulla vita soldater, mer nyhetsvärde än det kallblodiga mordet på en vit marinkårsofficer med en enastående karriär, av en icke-vit sergeant med ett hat mot vita människor? Var skjutningarna på Fort Bragg skäl till större oro för vanliga amerikaners del, än skjutningarna på Camp Pendleton?
Jag tror inte det.
Låt mig föreslå att skillnaden i hur skjutningarna behandlades av nyhetsmedia, stammar från det faktum att mediernas judiska chefer har en egen agenda, och att de vinklar nyheterna efter denna agenda. Judarna som kontrollerar nyhetsmedierna, har ett program för att ”sensibilisera” vita amerikaner angående rasliga frågor, och med det menar jag att de vill inge en känsla av vit raslig skuld hos dessa, att få vita amerikaner att känna att varje känsla av vit raslig solidaritet är klandervärd, att övertyga dem att allt vitt motstånd mot krav från icke-vita är rasism och därför ondska.
Och så skapar de baserat på sin partiska och selektiva nyhetsrapportering ett avsiktligt – jag säger avsiktligt, medvetet, kalkylerande – intryck att vita attacker på icke-vita är ett mycket större problem än icke-vitas attacker på vita, när det är det exakt omvända som är sanningen. Skjutningarna på Fort Bragg passade judarnas syfte, så de gav händelsen enorm publicitet och hamrade in den i allas medvetande. Skjutningen på Camp Pendleton passade inte deras syfte, så de gav den minimal uppmärksamhet i de medier de kontrollerar. Det är sådana här saker jag har i åtanke när jag säger att judarnas kontroll över medierna gör enorm skada mot vårt folk. Detta ger den genomsnittlige amerikanen en väldigt skev bild av omvärlden.
Jag ska ge er ett annat exempel, ett som de flesta av oss förmodligen har hört talas om. I Chicago tidigare i år, blev en vit mor och hennes två små barn mördade av svarta på ett synnerligen bestialiskt sätt. Kvinnan skars upp med en slaktarkniv, och ett foster slets ut från hennes livmoder av de svarta gärningsmännen. Hennes två små barn, en tioårig dotter och en åttaårig son, knivhöggs till döds. Detta var rasistiskt motiverade mord, men på grund av att offren var vita och förövarna svarta, hade de flesta medier föredragit att ignorera fallet. Brottets ovanligt grymma natur fångade dock kvällstidningarnas intresse, så resten av nyhetsmedierna var tvungna att ge fallet åtminstone en minimal bevakning. Men det förekom inga krav från judiska organisationer, som exempelvis Anti-Defamation League eller Southern Poverty Law Center, på instiftande av nya ”hatbrottslagar” på grund av dessa hatinspirerade mord. Det förekom inga villrådiga ledarartiklar om morden i New York Times eller Washington Post. TV-kanalerna fällde inga tårar över offren. Attityden hos media var att ju mindre som blev sagt om dessa mord, desto bättre.
Kan ni föreställa er hur annorlunda behandlingen från medierna hade varit om rastillhörigheten hos offer respektive förövare hade varit ombytta? Föreställ er att ett gäng nynazistiska skinnskallar hade greppat tag i en gravid svart kvinna och hennes två svarta barn, knivhuggit barnen till döds och sedan mördat kvinnan genom att skära upp hennes buk med en kniv, slitit ut fostret och sprungit iväg med det. Det hade varit på både förstasidan och ledarsidan i New York Times, Washington Post och alla andra judiska dagstidningar i landet i flera veckor. Tom Brokaw och Dan Rather hade fortfarande berättat om det för oss varje kväll. Varje TV-ruta i landet skulle fortfarande vara täckt med politiker, präster och rabbiner, som skulle berätta för oss vad vi måste göra för att eliminera vit rasism. De skulle berätta vilken rasistisk litteratur, rasistiska radioprogram och rasistisk musik skinnskallarna influerats av, vilket lett till dödandet av en svart familj. Och givetvis skulle talesmän för Southern Poverty Law Center och Anti Defamation Legaue ges obegränsad mediatäckning när de skrek efter lagar för att göra politiskt inkorrekta yttranden illegala. Ni vet att det är på det sättet det skulle hanteras.
Den här sortens vinklade nyheter är skadligt därför att tiotals miljoner vita amerikaner faktiskt tror på vad de ser på TV och läser i tidningen. De kan inte skilja mellan den verkliga världen och den skeva verklighet som porträtteras av medias moguler. De utgår ifrån att människor i verkligheten beter sig så som skådespelarna i Mr. Eisners film The Crying Game beter sig. Inte bara det: de tror att det är ett acceptabelt beteende. De förmodar att nyhetsberättelserna som valts ut till kvällsnyheterna på TV, är verkligt representativa för vad som händer i världen. Deras åsikter och attityder är formade efter den skeva värld media målar upp, snarare än den verkliga världen. I det långa loppet är den judiska kontrollen över media inte bara skadlig; den är dödlig. Den kommer att förstöra oss. Och det är precis det som är dess mening.
Här är ett annat specifikt exempel på det sätt judarnas kontroll över våra medier används för att skada vårt folk. Kommer ni ihåg Sydafrika? Kommer ni ihåg vad media gjorde med det landet? Låt mig friska upp ert minne: i åratal upprätthöll amerikansk massmedia en solid mur av fientlighet gentemot Sydafrika. Vita där var ofattbart onda, enligt medierna, därför att de hade ett system de kallade ”apartheid”, vilket helt enkelt betyder oberoende, eller separation av raserna.
Nu har vi alltid haft klåfingriga element bland vårt eget folk – jämlikhetsförkämpar och andra dåraktiga eller illvilliga typer som alltid är på jakt efter möjligheter att tvinga på andra sina idéer – men utan stödet från judiskt kontrollerade medier, hade dessa element inte kunnat göra nämnvärd skada. Det var de judiskt kontrollerade medierna som gjorde ”apartheid” till ett fult ord. Det var de judiskt kontrollerade medierna som gjorde attityden mot Sydafrika till en viktig politisk fråga i det här landet. Det var de judiskt kontrollerade medierna som gjorde en, av regeringen verkställd, handelsbojkott mot Sydafrika politiskt möjlig. Det var de judiskt kontrollerade medierna som ilsket attackerade vem som än hade något gott att säga om Sydafrika. Det var de judiskt kontrollerade medierna här, som tillhandahöll ett forum för den handfull sydafrikanska förrädare och terrorister som försökte destabilisera sitt eget samhälle.
Slutligen var det den judiskt kontrollerade median som förstörde Sydafrika. Medan den ekonomiska skadan från handelsbojkotten växte, fann sig vita sydafrikaner under ett ökande tryck. Utöver detta utsattes de för samma antivita hatpropaganda som oss. De filmer och TV-program de såg kom från Hollywood och New York. Framgent blev sydafrikanerna så demoraliserade att de dumdristigt lämnade över sitt land till svarta att styra, i förhoppningen att det skulle få omvärlden att tycka om dem och förbättra deras ekonomi.
Vad som i själva verket har hänt är förstås att kriminalitet och vanstyre har skjutit i höjden och levnadsstandarden har sjunkit. De vita sydafrikaner som har möjlighet lämnar landet. Vad som har skett i varje subsahariskt land i Afrika, efter att vita har lämnat över kontrollen till svarta, händer nu i Sydafrika. Det återgår till djungel. Och de judiskt kontrollerade medierna i Amerika spelade den enskilt största rollen i detta skeende.
Resultatet var avsiktligt. Det var kalkylerat. Det var planerat. Det var inte på grund av något luddigt välgörenhets-sentiment hos mediernas ledarskap. De visste precis vad de höll på med. Det var kallblodigt. Jämför denna mediernas omsorg för svartas jämlikhet i Sydafrika med dessas attityd gentemot det beteende som uppvisas av den judiska regeringen i Israel. Denna regering praktiserar kollektiv bestraffning. Om en palestinier misstänks vara en frihetskämpe – misstänkt, ej dömd – bestraffas hela hans familj. Hans hustru, hans föräldrar och hans barn kommer arresteras och torteras. Deras hus kommer jämnas med marken. Har ni någonsin hört de av judarna kontrollerade medierna kritisera detta beteende?
Patrioter har olika intressen, olika prioriteringar. En del anser att vi först och främst ska bry oss med hur de förenta staternas regering handskas med sina finanser, med ruinerande beskattning och skandalösa välfärdsprogram. En del anser att vår urspårade invandringssituation är vårt viktigaste problem. Andra bekymrar sig i huvudsak om regeringens misslyckande med att effektivt hantera gatubrottslighet. Och en del fokuserar på vårt utbildningssystem, som kollapsat under påtvingad jämlikhet, eller vårt moraliska förfall.
Men vi kan inte lösa något av dessa problem förrän vi återtar kontrollen över vår nyhetsmedia och underhållningsindustrin. Så länge judarna kontrollerar våra massmedia kontrollerar de våra politiker, och så länge de kontrollerar våra politiker kommer de kontrollera regeringens politik. Vi kommer inte kunna stänga ner välfärdssystemet, säkra våra gränser, göra våra städer trygga, eller återställa våra villkor och värden, så länge de judiskt kontrollerade massmedierna kan förmå majoriteten av vårt folk att känna skuld inför att vilja göra dessa saker. Så länge media förmår folk att tro att hållandet av mexikaner och haitier utanför landets gränser, eller stängandet av välfärdspengaflödet, är rasism och att rasism är den värsta av alla synder.
Så länge judarna kontrollerar våra massmedier kommer de hålla tillräckligt många av vårt folk förvirrade, missledda och splittrade, för att vi inte ska kunna återta kontrollen över vår regering genom fredliga och demokratiska metoder.
Om vi ska återta kontrollen över vårt öde och överleva som folk, har vi bara två val: Våldsam revolution för att ta tillbaka kontrollen över massmedia med kraft, eller varsamt men effektivt övertygande för att leda fler och fler av vårt folk från förvirring till insikt.
Personligen anser jag att våldsam revolution inte är genomförbart för tillfället, och så länge vägen för varsamt övertygande ligger öppen för oss, är det den vägen vi ska följa. Jag anser att det enda rätta för oss att göra nu är att fortsätta bygga upp våra egna media och göra dem effektivare. Media som våra radioprogram, våra webbsidor, samt böcker och magasin publicerade av National Vanguard Books.
–
Källa: The Destructive Media
