Ukrainakonflikten

Foto: Pixabay.com

Idag har Ryssland gått in militärt i Ukraina. Varför gör de det och hur ser Nordisk styrka på den utvecklingen? Direkt efter Sovjetunionens fall var USA:s världshegemoni ohotad och världen gick från en bipolär till en unipolär värld.

Ryssland sträcker ut en hand
Ryssland, genom dåvarande presidenten Boris Jeltsin, sträckte ut en hand till USA när han talade inför den amerikanska kongressen 1992 och fick stående ovationer.

Under Jugoslavienkriget opponerade sig Ryssland emot Natos interventioner i konflikten men gav samtidigt garantier att inte lägga sig i militärt. Bland annat så erkände man, trots stora protester, Kosovos självständighet.

Omkring åren 2000-2001 när Vladimir Putin hade kommit till makten gjorde han flera uttalanden där han ställde sig positiv till ett ryskt Nato-medlemskap. Efter 11 september-attackerna var Putin den förste internationelle ledaren att kontakta President George Bush för att erbjuda Rysslands hjälp i kampen mot terrorismen och gjorde även så i praktiken. År 2001 såg det faktiskt ut som att USA och Ryssland närmade sig varandra och att Kalla kriget var på väg att ta slut på riktigt.

Faktum är att Ryssland inte har utgjort ett reellt hot mot USA:s hegemoni sedan åtminstone Glasnost 1985 då Sovjetunionen genom Michail Gorbatjov tog ett steg för att närma sig västerländska normer, vilket borde ha blidkat amerikanerna.

Först år 2007 började Putin sätta ner foten. Under ett tal i München kritiserade han att USA inte hållit sitt löfte om att inte placera Nato-trupper utanför tyskt territorium som de utlovade år 1990. Han kritiserade vidare att ingen kände sig säker och att USA var ivriga att lära andra om demokrati men att de inte verkade lära sig läxan själva.

USA:s utrikes policy
År 1823 deklarerade USA:s dåvarande president James Monroe en ny utrikespolicy som långt efter hans död kom att bli känd som ”Monroedoktrinen”. Det var ett svar på den kolonisering av den amerikanska kontinenten som pågick av europeiska stormakter. Han motsatte sig fortsatt kolonisering men gav samtidigt redan etablerade och självständiga kolonier garantier att USA inte skulle lägga sig i deras förehavanden.

Under Kubakrisen 1962, när Sovjetunionen placerade kärnvapenstridsspetsar på Kuba, blev president Kennedys reaktion hård och skoningslös. Han hotade med att sänka de ryska fartyg som var på väg till Kuba med flera missiler och han var beredd att använda kärnvapen för att få sin vilja igenom. Det slutade med att ryssarna vände om, efter att i hemlighet ha gjort upp med Kennedy om att USA skulle dra tillbaka sina missiler från Italien och Turkiet.

Såren från det långvariga kalla kriget hade gett imperialistiska krafter i USA vatten på sin kvarn och istället för att närma sig Ryssland rörde sig den djupa staten in i en annan riktning. Den policy man antog, och som kom att bli vägledande för amerikansk utrikespolitik sedan dess, kallas för ”Wolfowitzdoktrinen” – efter dess upphovsman. Den deklarerade att USA skulle ha som mål att förebygga att en ny rival med potential att hota amerikansk världshegemoni inte skulle uppstå.

Natos logotype
Foto: wikimedia.org

Natos expansion
I slutet på 90-talet påbörjade Nato sin expansion mot Ryssland och år 1997 bjöds Polen, Tjeckien och Ungern in till NATO och 2004 anslöt sig även de baltiska länderna samt Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Slovenien.

På NATO-toppmötet i Bukarest i Rumänien år 2008 gavs även Kroatien och Albanien grönt ljus för att ansluta sig. Det mest relevanta från det mötet är dock att USA hade som ambition att även Georgien och Ukraina skulle tas med i deras medlemskapsplan (Membership action plan). Det blev inget med det, framförallt på grund av att Frankrike och Tyskland opponerade sig mot det hela. Däremot fick amerikanerna med en skrivelse i protokollet där man deklarerade att man fortsatt skulle hålla dörren öppen för alla europeiska demokratier som uppfyllde kraven för ett medlemskap.

Efter detta har även Albanien, Kroatien, Montenegro och Nord Makedonien anslutit sig till Nato.

Rysk-Georgiska kriget
Senare under 2018 utbröt ett krig mellan Ryssland och Georgien som bär många likheter med dagens situation i Ukraina. Utbrytarprovinserna Sydossetien och Abchazien bröt sig loss i samband med att Sovjetunionen upplöstes i början på 90-talet. År 2003 bröt den så kallade Rosenrevolutionen ut i Georgien där den proryske presidenten Eduard Ambrosis dze Sjevardnadze störtades och ersattes av en Micheil Saakasjvili som ville göra Georgien mer självständigt. Efter detta försämrades relationerna sakteliga för att år 2008 bryta ut i krig där en väpnad konflikt mellan Sydossetien och Georgien ledde till att Ryssland till slut lade sig i och inledde en fullskalig invasion av Georgien som man kallade en fredspåtvingande insats (peace enforcement operation). Det hela var över på ett par dagar, även om Ryssland fortsatte ockupera några städer så hade de dragit sig tillbaka inom några månader. Under kriget så erkände Ryssland Sydossetien och Abchazien som självständiga stater, precis som i fallet med Ukraina med Donbass idag.

Ukrainska stridsvagnar rör sig mot Mariupol.
Foto: https://www.livemint.com/news/world/russiaukraine-war-control-room-set-up-in-haryana-to-bring-back-indians-read-11645698371794.html

Ukrainakonflikten
Ukraina har sedan den orangea revolutionen 2004 och Euromajdan 2013 alltmer närmat sig väst. Euromajdan handlade om att ukrainarna ville närma sig och gå med i EU och bli mer självständigt från Ryssland. Det slutade med att den sittande pro-ryska presidenten Viktor Janukovytj avsattes.

Utvecklingen i Ukraina sågs som ett hot emot Ryssland, särskilt med tanke på att Nato hade planer på att inkorporera Ukraina i militäralliansen. Detta kunde inte Ryssland acceptera och inledde därmed en operation för att ta tillbaka Krimhalvön som Nikita Khrushchev hade gett den ukrainska republiken i en symbolisk handling 1954.

Under år 2014 bröt det även ut demonstrationer i Donbass i östra Ukraina där pro-ryska separatister utropade två nya republiker, Donetsk folkrepublik och Luhansk folkrepublik. Det har i stort sett rått vapenstillestånd sedan dess, ända fram tills Ryssland i måndags, d.v.s. 21 februari 2022, erkände utbrytarområdena som självständiga.

Situationen idag
Ryssland har redan gått in i utbrytarområdena med reguljära styrkor men idag, den 24 februari, påbörjades en fullskalig invasion av Ukraina. Putin har i ett uttalande sagt att målet inte är att ockupera eller annektera, utan att demilitarisera och ”denazifiera” Ukraina.

Nordisk styrkas inställning
Nordisk styrka tar varken ställning för USA, Ryssland eller EU i den här konflikten utan vi ser till vårt eget i första hand. Ur den synvinkeln kanske den rådande konflikten är något bra men det är omöjligt att sia om vilka konsekvenser detta kommer få. En ganska säker profetia är dock att EU har en energikris på halsen som kommer att skapa mer friktion i ett redan upprorshungrigt Europa. Vi kommer alla påverkas om den ryska gasen blir dyrare eller kanske t.o.m. stängs av. Tyskland tog efter kärnkraftshaveriet i Fukushima beslut om att lägga ner sin kärnkraft vilket är en stor bidragande orsak till de elpriser vi sett i Sverige den senaste tiden.

Jag ser det som nästan uteslutet att Nato eller någon annan skulle lägga sig i militärt i den här konflikten och därför torde vi se kulmen i detta nu, dock så är det omöjligt att sia om vad efterdyningarna till detta kommer att leda till och vilka väpnade konflikter som väntar i framtiden. USA kommer troligen förlora i anseende p.g.a. detta då de i stort sett bara kan stå vid sidan av och titta på.

Man kan däremot tycka att USA borde sett detta komma, speciellt då de borde ha en större förståelse för hur Natos expansion uppfattats av Ryssland med tanke på Kubakrisen och det som ledde fram till att Monroedoktrinen kom till. Det är uppenbart att Ryssland har sett Natos expansion som ett hot mot den egna suveräniteten och det har de varit tydliga med att deklarera vid flertalet tillfällen.

Vad beror denna ignorans från USA på? Är det de naiva världsförbättrare som inte förstår politikens realiteter eller finns det andra mer cyniska motiv bakom agerandet? Det vet vi inte men det är i alla fall klart att både Tyskland och Frankrike redan 2008 hade en tydlig uppfattning om att Natos expansion inte var positiv för säkerhetsläget i Europa. Det kan till viss del bero på att de som drabbas hårdast av de sanktioner som USA och EU troligen kommer att lägga på Ryssland, och den reaktion som kommer att ske, är Europa själva. Det är naturligtvis omöjligt att sia om framtiden men troligtvis hade det legat mer i amerikanernas intresse att närma sig Ryssland för att bättre kunna möta ett Kina på uppgång och som hotar maktbalansen i Sydostasien. Det hade också legat i Rysslands intresse vilket både Boris Jeltsin och Putin verkar ha förstått när de har gjort sina försök att närma sig USA.

Det går inte komma ifrån det faktum att USA själva bär ett stort ansvar för det som inträffat i Ukraina som nu har ett betydligt sämre utgångsläge för att bygga upp sin suveräna stat än vad de hade innan konflikten. Hade Ukraina istället insett sin svaga position och på ett tidigare stadium gått ryssarna till mötes tror jag att de hade kunnat få sin suveränitet. Med löften om att inte ansluta sig till Nato och att mer närma sig den ryska ekonomisfären så borde de ha kommit undan. Västmediernas och Natos narrativ, att varje land har rätt att bestämma sin egen säkerhets policy och att det borde varje vuxen människa förstå, är tyvärr bara vänsterflum och inget som ryssarna ens bryr sig om, det är en politisk realitet. Det är dessutom lätt att moralisera när det gynnar den egna saken. Ryssarna har en mera anarkistisk syn på utrikespolitiken och jag rekommenderar de som är intresserade av ämnet att studera Professor John Mearsheimer och hans teori om offensiv realism.