Varför konservativa inte kan vinna

Dr. William Luther Pierce.

Artikel av dr. William Luther Pierce. Ursprungligen publicerad i Attack! nr 4, 1974

Några av mina bästa vänner är konservativa. Jag tycker uppriktigt om dem och jag beundrar dem för deras genuina dygder: för deras känsla av anständighet och personlig integritet i en era av korruption, för deras självständiga anda och för deras villighet att stå på sina egna fötter i ett allt mer paternalistiskt samhälle.

Därför hoppas jag att mina konservativa vänner förlåter mig för vad jag kommer skriva härnäst.

Ett tragiskt val

Det råder inte minsta lilla tvivel inom mig, att om jag blev tvungen att sälla mig till antingen konservatismen eller till vänstern – antingen gammal eller ny – skulle jag välja konservatismen.

Men turligt nog måste ingen av oss ställas inför ett så begränsat val. Det vore sannerligen tragiskt om så vore. Det skulle vara tragiskt i den stora bemärkelsen, i den spenglerska bemärkelsen. Vi skulle ställas inför samma val som Spenglers romerska soldat, vars benrester upptäcktes framför en dörr i Pompeji – som under Vesuvius utbrott dog på sin post när man glömde hans avlösning. Vi skulle välja det som är rätt och hedervärt och i enlighet med vår ras traditioner – och förvissat att misslyckas.

För konservativa kan omöjligt gå segrande ur den kamp på liv och död som de för närvarande utkämpar. Även om deras motståndare i den radikala vänstern kanske inte heller uppnår sina mål – eller aldrig ens kan uppnå dem, eftersom de är baserade på en felaktig uppfattning om både människan och naturen – har konservativa visat sig vara totalt oförmögna att förhindra förstörelsen av sin värld av just denna radikala vänster.

Revolutionär fördel

Konservativa kan inte vinna för att fienden som de står mot är en revolutionär fiende – en fiende med revolutionära mål som vägleds av en revolutionär livsstil.

Fördelen har alltid legat – och kommer alltid att ligga – hos den spelare som är beredd att vara offensiv, snarare än enbart defensiv. Och de evolutionära anlagen hos den konservative och revolutionären ser till att den ena alltid har en i grunden defensiv roll, medan den andra är offensiv.

Belägrad mot belägrare

Denna dikotomi mellan offensiv och defensiv är naturligtvis inte huggen i sten vad gäller taktik, men däremot vad gäller strategi. Den konservative kan gå till korta motangrepp – han kan lämna sin borg för att ansätta sin revolutionära belägrare – men i det långa loppet är han alltid den belägrade och revolutionären alltid belägraren.

Målet för den konservative är att skydda det som är, eller i extremfall att återställa hur något nyligen var. Målet för revolutionären är att radikalt omvandla det som är, eller att avskaffa det helt och hållet, så att det kan ersättas av något väsensskilt.

Raslöst Nirvana

Sålunda talar den konservative om att förhindra brottsligheten ute på gatan, om att sänka skatterna, om att förhindra spridningen av droger och pornografi, om att staten inte får bli allt för omfattande. Medan vänsteranhängaren istället vill se en utopi där det inte ska finnas några krig, inget ”förtryck”, ingen ”diskriminering”, ingen ”rasism”, inga som helst gränser för individens frihet att göra precis vad den vill – ett raslöst och avslappnat Nirvana bestående av ”kärlek” och ”jämställdhet” och överflöd.

Landet ingenstans

Den konservatives mål kanske verkar rimliga nog – och genomförbara. Vänsteranhängarens mål, däremot, befinner sig i landet ingenstans, långt bortom verklighetens horisont. Och det är precis det som ger fördelen till vänstern. När den konservative får en liten framgång – får en konservativ valvinst – kommer han troligen att bete sig som att han precis har vunnit hela kriget. Han ser alla sina mål uppnås precis runt hörnet, sänker garden, och lutar sig tillbaka för att njuta av frukterna av sin inbillade seger. Men vänsteranhängaren är aldrig nöjd, oavsett vilka eftergifter han har fått med sig, då hans mål alltid är lika avlägsna som förut.

Den konservative arbetar ryckigt och nyckfullt. Han reagerar upprört på vänsterns härjningar, men om han blir nöjd faller han tillbaka, omgrupperar och ställer upp längs en ny frontlinje. Vänsteranhängaren, fortsätter att driva på, pressar, avancerar, tar ett steg tillbaka lite då och då, men enbart för att kunna ta tre steg framåt senare.

Nederlag genom halvor

Om vänstern kommer med nya krav – till exempel tvångsintegrering av skolor eller bostadsområden – kommer den konservative att motsätta sig detta med en vädjan om att bevara segregerade skolor och ”friheten att välja själv”. När röken lägger sig kommer vänstern att ha vunnit kanske hälften av det man begärde, medan den konservative kommer ha förlorat hälften av det han försökte bevara.

Men sedan kommer den konservative att acceptera det nya status quo, som om saker alltid hade varit så, och förbereder sig på att försvara detta från nya attacker från vänster med samma oförmåga som han uppvisade vid försvaret av sin gamla ståndpunkt.

Ondskefull ideologi

Denna alltjämt skiftande ståndpunkt är till nästan lika stor nackdel för den konservative som hans kroniska oförmåga att ta initiativ. Den revolutionära vänstern har en ideologi, även om den kan tyckas vara ondskefull och onaturlig, och ur denna ideologi uppstår den enighet och kontinuitet som krävs för att kunna segra.

Vad har då konservativa, å sin sida, att se upp till och strida för? En orubblig princip som gör dem beredda att offra allt? De har retirerat så snabbt de senaste 50 åren, att de helt har förlorat marken de tidigare stod på ur sikte. Den har helt enkelt försvunnit bort över den ideologiska horisonten.

Rasister” är radikala

Fundera över ras, exempelvis. För över ett halvt sekel sedan var män som Madison Grant och Lothrop Stoddard talesmän för den konservativa synen på ras. De argumenterade elegant, om än defensivt, för bevarandet av västvärldens rasliga identitet genom att upprätthålla strikta barriärer mot rasblandning, införandet av en sund kontroll över migrationen samt tillämpningen av eugeniska normer på befolkningsproblemet. Idag skulle ingen ”ansvarsfull” konservativ vilja bli påkommen med någon av dessa mäns böcker i sin bokhylla, för enligt dagens konservativa standard är bägge ”rasister” – och därmed radikaler, snarare än ofarligt respektabla konservativa.

Fritt företagande-fällan

Vad sägs då om tanken att rädda det fria företagandet från den Stora Stygga Statens klåfingriga klor? Faktum är att det fria företagandet fortfarande var relativt intakt under den period när främmande krafter underminerade våra regeringar och tog över våra länder, och det kan inte sägas att det fria företagandet saktade ner dem det minsta lilla. De människor som tog kontroll över våra största tidningar och vår filmindustri och våra radio- och TV-stationer gjorde det med hjälp av det fria företagandet, snarare än trots det.

Mer än ekonomi

Dessa kommentarer ska inte tolkas som ett fördömande av fritt företagande i sig, och inte heller ett förminskande av ekonomiska problem rent generellt: mer än en nation har skjutits i sank på grund av ekonomisk vanskötsel. Poängen är att dagens problem har sina rötter långt djupare än vad några politiska eller ekonomiska reformer kan hoppas bota eller ens påtagligt påverka.

Amerikas ungdom är smarta nog att själva inse dessa saker, och ska därför inte skyllas för att de inte har särskilt många tårar att fälla för undergången av vare sig regimens institutioner eller laissez-fairekapitalismen.

Vänstern kan hitta gott om vilseledda unga fanatiker som är villiga att tända eld på sig själva eller spränga en polisstation i syfte att främja ”jämställdhet” eller ”fred”, men blotta tanken på unga män och kvinnor som sitter och bygger bomber i någon stearinljusupplyst källare i syfte att sätta stopp för den progressiva inkomstskatten eller några avdrag på deklarationen är löjlig. Till dess att konservativa har något mer inspirerande att erbjuda, kommer ungdomen inte att sluta upp kring deras banér.

Konservatismens två principiella fel, avsaknaden av en aggressivt aktivistisk anda och avsaknaden av en klart definierad ideologisk grund, går hand i hand. Det ena kan inte finnas utan det andra.

Slutliga mål

Som en fantastisk anti-kommunistisk ledare en gång sade: “Avsaknaden av en stor, kreativ idé är alltid ett tecken på en begränsning av möjligheten att kämpa. En fast övertygelse om rätten att använda alla och varje vapen är tätt sammanbundet med en fanatisk övertygelse om nödvändigheten av seger för en revolutionär ny ordning på denna jord.”

“En rörelse som inte kämpar för sådana slutliga mål och idéer kommer aldrig att greppa det slutliga vapnet”… och, vilket säger sig självt, kommer aldrig att segra i kampen mot en motståndare som är motiverad på detta vis.

Revolutionär mot revolutionär

Även fast konservatism inte kan vinna mot vänstern, kan en ny revolutionär kraft, med grund i en andlig övertygelse som konservatismen saknar, som rycker fram med än mer djärvhet och övertygelse än vänstern, besegra den!

Denna nya revolutionära kraft håller på att byggas upp just nu. Dess led fylls med disciplinerade och idealistiska unga män och kvinnor.

De har undersökt saken och funnit att både vänsterns drog-och-sexliberalism och högerns ekonomiska liberalism saknar något.

En ny ordning

De kämpar för en ny ordning, som inte baseras på mode eller på stundens nycker, utan på de fundamentala värderingarna i ras och personlighet – värderingar som en gång ledde den västerländske mannen till behärskandet av jorden och som ännu en gång kan återge honom detta behärskande, och leda honom vidare till erövrandet av universum.

De vet att den tiden är sedan länge förbi, när konservativ retorik eller konservativt röstande kunde ha räddat oss. De förstår att Västvärldens räddning nu måste komma från unga män och kvinnor av en revolutionär anda och världsåskådning, som har talat klart, och istället är beredda att göra det som krävs för att ta tillbaka sin nation.

Källa: http://williamlutherpierce.flawlesslogic.com/why-conservatives-cant-win/