Följande artikel är en fördjupning i en del av en föreläsning av William Pierce i september 1978, betitlad ”The world view of the National Alliance”.
Under den sena medeltiden levde i Tyskland en enastående forskare, känd för att ha rett ut naturens mysterier och för sin förmåga att applicera sin kunskap på förunderliga och magiska sätt. En del betraktade honom som en skicklig alkemist, som förvärvat sina färdigheter genom flitigt arbete i laboratoriet. Andra betraktade honom som en lurendrejare, som mer var en mästare på trolleritrick än inom alkemi. De flesta kom dock att betrakta honom som en trollkarl, vilken hade ingått en pakt med djävulen och sålt sin själ i utbyte mot kunskap och makt.
Denna mystiska forskare var doktor Johann Faust (ca 1480 – 1538) och de många legender som uppstod kring honom fångade fantasin hos författare, poeter och kompositörer i efterföljande generationer. Ett halvt sekel efter hans död publicerades i Tyskland en bok om dessa legender med titeln ”Historia von Dr. Johann Fausten”, av Johann Spiess. Denna översattes snart till både engelska och franska.
På det sena 1500-talet skrev den engelske dramatikern Christopher Marlowe sin ”Tragical history of Doctor Faustus” baserat på dessa legender. Efter detta har otaliga andra tagit upp det faustiska temat: ett tema om en man som strävar efter att överskrida sina föregivna gränser, sökande efter kunskap bortom andras tilldelning.
Den mest uppmärksammade författaren inom denna ådra var Johann Wolfgang von Goethe, vars första del av det dramatiska poemet Faust publicerades år 1808. Bland andra Berlioz och Gounod komponerade operor primärt baserade på Goethes verk. Genom nittonde århundradet och en bra bit in på det tjugonde, fortsatte det komma ut symfonier, dikter, pjäser och romaner om legenden Faust.
Ämnet berör bevisligen något djupt i den europeiska själen. Faktum är att man lätt kan se en föregångare i Oden, vars jakt på sanning och insikt ledde honom till att offra sitt ena öga och att hänga nio dagar i världsträdet.
I de många versionerna av den faustiska legenden betonas varierande element men det bestående temat är det som omnämnts ovan: exceptionella mäns jakt på insikter om livet och naturen; att sträcka sig efter en ny nivå av existens, efter en mer fulländad utveckling av latenta krafter.
Det är från detta tema, snarare än från de semi-historiska beskrivningar av dr. Johann Fausts liv eller från något av de skönlitterära verk som använder hans namn, som vi idag drar betydelsen av adjektivet faustisk. Uttrycket hänvisar till den andliga tendensen i den ras som genom tidsåldrarna har uppvisat sådan fascination för idén bakom den faustiska legenden. Det beskriver en fundamental instinkt eller drivkraft som finns latent i den europeiska människan – och aktiv i ett fåtal exceptionella européer.
Den faustiska instinkten i vår ras-själ säger oss: ”Du skall inte vila eller vara belåten, oavsett dina bedrifter. Du måste sträva alla dagar i ditt liv. Du måste göra alla upptäckter, veta allting, bemästra allting.”
Den europeiska människans faustiska instinkt skiljer sig markant från den levantinska själens instinkt att samla ihop; att äga – begäret att lägga pengar på hög bortom allt förnuft; traktandet efter personlig vinning. Denna är förstås också antitesen till vad som kan kallas ”mañana-andan” hos vissa folk, vilken säger dem: ”Njut av livet. Stressa inte. Du behöver inte veta vad som finns bortom nästa krön.”
Den är källan till både vår grundläggande rastlöshet som ras, och vår grundläggande vetgirighet. Den är det som gör oss till äventyrare; som manar oss att riskera våra liv i satsningar som inte ger oss någon tänkbar materiell gagn – något som är totalt främmande för andra raser, vana som de är att bedöma allting enbart utifrån dess användbarhet.
Det är den faustiska instinkten som har gjort vår ras till den oöverträffade rasen av upptäckare som har drivit oss att bestiga de högsta bergen i länder befolkade av andra raser, vilka har nöjt sig med att alltid uppehålla sig i dalgångarna. Den är vad som mer än intellekt allena på samma sätt har gjort oss till den oöverträffade rasen av vetenskapsmän – i synnerhet under tiden före vetenskaplig utövning blev ett välbetalt yrke. Den är vad som sände oss till en annan värld och nu får oss att sträcka oss efter stjärnorna.
Men den faustiska instinkten är också mer än allt detta. Den höjer de som är genomsyrade av den, över de ekonomiska människorna, vilka i Väst-politikers och Östs-kommissariers ögon, hos arbetsledare och industrimagnater, hos nyliberala demokrater och konservativa republikaner i lika utsträckning, är de enda invånarna på jorden. Den gör människan till något mer än en konsument eller producent. Den är mer än något annat manifestationen av gudomligheten i människans själ.
Den inledande scenen i Goethes Faust förmedlar idén om den faustiska andan som uttryckts ovan: Faust är en rastlös forskare som har utforskat all mänsklig kunskap men vars själ förblir osläckt; hans begär efter den yttersta sanningen oförminskad. Ensam i sitt arbetsrum sent på natten beskådar han med skräckblandad förtjusning tecknet från makrokosmos, och säger till sig själv: ”Var det en gud som inristade detta tecken, vilket stillar min inre oro och fyller mitt hjärta med fröjd, vilken med en mystisk kraft avslöjar naturens hemligheter runtom mig? Var skall jag fatta dig, o oändliga natur?”
Men Goethe utmålar andra aspekter av sin huvudpersons gestalt, förutom den vi har benämnt faustisk. Det kan vara så att ett bättre, eller åtminstone mindre tvetydigt adjektiv kan vara ”odysseusk” eller ”ulyssisk”, därför att den engelske poeten Alfred Tennyson i en kort dikt (med namnet Ulysses, övers. anm.) verkligen träffar närmare betydelsen av ordet vi vill förmedla, än vad Goethe eller någon av de andra författarna gör, vilka har skrivit om den faustiska legenden.
Tennysons hjältes begär är ”att följa kunskap likt en fallande stjärna, bortom de yttersta gränserna för mänskliga tankar.” För Odysseus ”är all upplevelse ett valv varigenom kikar den outforskade världen vars gränser utsuddas för evigt och för evigt när jag förflyttar mig”.
Även i hög ålder, efter ett mycket fullständigare och mer händelserikt liv än ordinära män får uppleva, säger Odysseus: ”Det är inte försent att söka en nyare värld … mitt kall är att segla bortom solnedgången, bortom alla västs stjärnors sjunkande i havet, tills jag dör”. Han ser sig själv som ”försvagad genom tid och öde, men stark i viljan; att sträva, att söka, att finna, och att inte ge upp”.
Och precis som Goethes Faust jämförs med sin hjälpreda, eller lärjunge-tjänare, den pedantiske Wagner (vilken inte ska förväxlas med Richard Wagner, utan är en helt separat figur i Goethes verk, övers. anm.), jämför Tennyson, än starkare – och mycket mer koncist – Odysseus med dennes son Telemachus; en man av ”långsam försiktighet … väl tillrätta i den här världen”, och i stor avsaknad av sin faders framåtanda.
Ändå favoriseras faustisk över ”odysseusk” i det allmänna språkbruket, vilket vi får nöja oss med.
Från en strikt antropologisk synpunkt behöver vi söka vägledning till den europeiska mannens faustiska tendens i framställningen av hans evolutionära utveckling. Han var under tiotusen generationer en jägare av de hjordar med bisonoxar, renar och mammutar som kringströvade de frusna slätterna i norra Europa under istiderna. Vi kan därför förvänta oss att han uppvisar den nyfikenhet han gör, vilket utmärker rovdjuret, vare sig det rör sig om katt eller människa – men vi kan också ställa frågan varför andra raser som varit jägare, inte uppvisar denna i motsvarande grad.
Då våra förfäder i många sekler följde hjordarna i deras säsongsstyrda förflyttningar, med endast ägodelar som kunde bäras på deras egna ryggar, kan man förvänta sig att de förvärvade vandrarens rastlöshet, medan mindre rörliga raser över eonerna borde luta mer åt samlande och mindre åt upptäckande. Ändå finns det mer sydligt levande nomadiska raser som inte verkar ha blivit genomsyrade av den faustiska andan.
Det stränga nordiska klimatet och de evigt föränderliga årstidernas utmaning har säkerligen bidragit till att utforma vår rasliga karaktär lika starkt som någon annan faktor. Aggressivitet, dristighet och djärvhet är egenskaper som gav våra förfäder möjlighet att finna och utnyttja varje liten möjlighet till överlevnad i en sträng och oförlåtande miljö. Men de från norra Asien levande folk, vilka evolverats i en likartat sträng miljö, verkar ha påverkats annorlunda av den, och karakteriseras idag mer av tröghet, än av dristighet.
Vi kan bara konstatera att den faustiska andan är konsekvensen av en kombination av unika och kortvariga grundläggande faktorer, för vilka en enda ras exponerades över en tillräckligt lång period för att resultera i den nödvändiga genetiska förändringen och ge den en minimal raslig grund. Även i vår egen ras framträder den starkt bara i några få individer, vilka föredrar äventyr framför fördelar, bedrifter före tillgångar, självkännedom framför självbelåtenhet, erövring av nya världar framför de gamla världarnas bekvämlighet och säkerhet. En sann förståelse av det fullkomliga framför det okontroversiella i en trångsynt ortodoxi.
Den ras som är bärare av denna anda måste därför vara dubbelt försiktig så att dess genetiska bas bevaras – att den inte förvandlas till en ras enbart bestående av jurister, tjänstemän, arbetare och köpmän, utan också förblir en ras av filosofer, upptäckare, poeter och uppfinnare: sökare av den yttersta kunskapen; strävare efter gudomlig perfektion.
Utifrån det mest avlägsna perspektivet kan vi se att den faustiska andan, även om den är obetydlig, är det enda som rättfärdigar den europeiska människans existens.
Källa:
